söndag 23 september 2012

Bloggfråga v. 38 - Teater

I onsdags var vi och såg föreställningen "Utan Titel" på Unga Klara som spelades av Ardalan Esmailis. Det tyckte jag var roligt. Fast jag trodde inte jag skulle tycka det i början, det verkade konstigt att teatern skulle spelas av en enda person. Men eftersom han som spelade var så rolig och det kändes som om han var överallt hela tiden så var det inget problem att han var ensam.

Jag tycker att Ardalan var väldigt duktig på att kombinera det allvarliga med det roliga. Det kan ju vara ganska svårt att prata om allvarliga saker utan att göra det alltför seriöst, men det lyckades han med. Han gjorde det kul utan att göra föreställningen till ett skämt. Han fick mig att skratta men fortfarande förstå allvaret i det han berättade om.

Det jag bär med mig från föreställningen "Utan Titel" är engentligen inte så mycket mer än det jag redan kände om krig och flyckt till Sverige. Kanske gjorde Ardalan det tydligare för mig om hur det är att vara barn under sådana förhållanden. Jag trodde nog att barnen skulle förstå mer, vara mer rädda och försiktiga, och att de skulle på ett sätt vara mer vuxna än andra barn i samma ålder i Sverige. Men så som han visade det var barnen inte så, dom var mer kaxiga och ville imponera, samtidigt som de var lättluarde och nästan ovetande om vad som faktiskt hände. Allt runt omkring var bara en del av deras vardag, något dom var vana vid.

1 kommentar:

  1. Ja, där gav du verkligen en beskrivning jag håller med om: "det kändes som om han var överallt hela tiden". Vilken skådespelare, han kunde verkligen ta plats på scenen och fylla den med närvaro och både skratt och gråt!

    SvaraRadera