söndag 30 september 2012

Bloggfråga v. 39 - Den ovillige fundamentalisten

De mönster jag tycker är alldra tydligast är språket i boken. Författaren varierar mellan nutid och dåtid, det märks framförallt i språket han använder. I nutiden är han väldigt artig och formell, språket känns gammaldags. Men när man läser om dåtiden är språket avslappnat och det är mer normalt. Jag både gillar och ogillar de. De gör att läsaren har lätt att avgöra vilken sorts "tid" det är. Men annars tycker jag att de kändes lite overkligt att en ung person skulle prata som en gammal gubbe.

På svenska lektionen hakade min grupp på Johans tanke om att namnen i boken skulle ha en dold mening. Vi kom fram till att kanske var Erica en symbol av Amerika, innan och efter 11 september. Erica sörjde döda Chris, en person i boken som också skulle kunna ses som en tid som hade varit, en tid innan själva attacken. Vi googlade lite och Chris skulle kunna ha en koppling till Kristus, som är tro och hopp om att kanske få tillbaka något. Författarens chef Jim, kan också ha en djupare mening. Namnet Jim härstammar från hebreiska och betyder ungefär beskyddare. Vilket passar bra in eftersom att Jim var som en sorts beskyddare och räddare åt Changez som genomgick många förändringar.

Det var väldigt intressant att tänka att det låg något dolt bakom det som faktiskt stod i boken.

söndag 23 september 2012

Bloggfråga v. 38 - Teater

I onsdags var vi och såg föreställningen "Utan Titel" på Unga Klara som spelades av Ardalan Esmailis. Det tyckte jag var roligt. Fast jag trodde inte jag skulle tycka det i början, det verkade konstigt att teatern skulle spelas av en enda person. Men eftersom han som spelade var så rolig och det kändes som om han var överallt hela tiden så var det inget problem att han var ensam.

Jag tycker att Ardalan var väldigt duktig på att kombinera det allvarliga med det roliga. Det kan ju vara ganska svårt att prata om allvarliga saker utan att göra det alltför seriöst, men det lyckades han med. Han gjorde det kul utan att göra föreställningen till ett skämt. Han fick mig att skratta men fortfarande förstå allvaret i det han berättade om.

Det jag bär med mig från föreställningen "Utan Titel" är engentligen inte så mycket mer än det jag redan kände om krig och flyckt till Sverige. Kanske gjorde Ardalan det tydligare för mig om hur det är att vara barn under sådana förhållanden. Jag trodde nog att barnen skulle förstå mer, vara mer rädda och försiktiga, och att de skulle på ett sätt vara mer vuxna än andra barn i samma ålder i Sverige. Men så som han visade det var barnen inte så, dom var mer kaxiga och ville imponera, samtidigt som de var lättluarde och nästan ovetande om vad som faktiskt hände. Allt runt omkring var bara en del av deras vardag, något dom var vana vid.

lördag 15 september 2012

Bloggfråga v.37 - Triumf att finnas till

Min grupp, Elsa, Clara, Miranda och jag, fick dikten "Triumf att finnas till" av Edith Södergran. När jag först läste den tyckte jag att den kändes svår, trodde det skulle bli svårt att göra en diktanalys av den. Men det kändes lättare när vi kom igång.

I dikten finns tre personer, alla tre kvinnor. Det är ett jag, en tid som är ond och en sol som är god. Jag tycker att i början av dikten beskrivs en tacksamhet för att få leva och allt man får uppleva under sin tid. Att få vara en del av något stort. Sedan är det som att jaget blir arg och konfronterar tiden som om tiden vore en ond person, som har lurat jaget på livet. Och i slutet av dikten fick jag intrycket av att solen säger något om livets kretslopp. Som att hon tröstar med att det är samma för alla.

Vi kom fram till att dikten handlar om tiden i livet. Att det ibland känns som att den går alldelles för fort och att man själv inte hinner med. Så man måste ta vara på det man har, och glädjas över den tid man fått. För att man måste acceptera att livet en dag tar slut och vara glad över att man är en liten del av något oändligt.

torsdag 6 september 2012

Bloggfråga v. 36 - Hanna Huset Hunden

Hanna Huset Hunden

Första gången jag läste Hanna Huset Hunden tyckte jag att den var konstig, ingenting hängde ihop. Jag tyckte också att den var lite läskig. Jag tänkte att antingen har hon som skrivit boken bara slarvigt fixat ihop någonting utan någon tanke på vad det var hon skrev, eller så var det tvärt om. Att allting var jättegenomtänkt och hade en stor innebörd, fast jag fattade inte vad det skulle vara isåfall.

När vi började prata om boken förtstod jag mer, vad dom korta meningarna ville säga och hur mycket bilderna och texten hörde ihop. Det kändes roligt att förstå, eftersom jag var som ett frågetecken innan. Innan allt avslöjades trodde jag att boken handlade om Hannas uppväxt, att vissa saker skulle symbolisera osäkerheten som liten och alla de svårigheter man går igenom i sin uppväxt, och att själva slutet menade på att allting blir bra.

I slutet av lektionen tyckte jag att boken var okej, fast jag blev faktiskt överraskad när jag hörde att det handlade om en missbrukarfamilj. Men jag förstod budskapet och att barn skulle slippa känslan av att vara ensamma.
Jag tänkte även på filmen Coraline, en film med dockor om en flicka vars föräldrar bara jobbar hela tiden och hon får inte någon uppmärksamhet alls. Det händer även en massa konstiga saker i hennes nya hus. Tyckte att boken och filmen hade något gemensamt, kanske var det att båda kändes så ologiska, det var så jag tänkte från början. Eller så var likheten mellan Hanna och Coraline deras familjeförhållande och att båda var väldigt ensamma.

Bloggfråga v. 35 - Identitet låt

Elegi

En av mina favorit artister är Lars Winnerbäck, och jag tycker speciellt om låten Elegi som han sjunger, det är en riktig klagosång. Det är även en låt jag tycker handlar om identitet. När jag hör Elegi tänker jag tillbaka på mig själv och hur jag var för 2 år sen, det var ungefär då jag började lyssna på Lars. Jag brukade lyssna på den och tänka på en kille jag var jättekär i men som inte alls var intresserad av mig längre.
Texten kunde få mig att relatera till det som hände just då. Eller iallafall så som jag upplevde det. Ibland när man är kär kan man ju inbilla sig att saker är på ett visst sätt fast det kanske inte är så. Iallafall så var en av alla rader jag fastnade för "Nu skulle inget bli som förr vi var i en annan division" det var så jag kände då.

Ibland när jag lyssnar på den blir jag nästan deppig, för det känns som den tar mig tillbaka till den tiden. Så den identitet jag tänker på när jag hör Elegi, är hur jag har varit. Jag kommer ihåg att jag kände mig ganska bortkastad och ensam "Med dig på andra sidan jorden får jag tid till ingenting". Jag var nostalgisk och hoppades hela tiden att saker skulle bli som det varit förut. "Det är som om natten här har sett allting och stilla sjunger med" var en rad jag tyckte passade in väldigt bra då.

Så för att förklara vilken sorts identitet som jag tycker hör till låten Elegi, är det en ensam person som är olyckligt kär. En person som inte längre lever i nuet, utan drömmer sig bort till "En tid som bara går och aldrig kommer igen".

Det kanske låter överdrivet att bli så nere i 14-års åldern av en sån sak som att vara kär i någon som inte längre är kär i dig. Men jag tror att jag skulle lyssna på Elegi på samma sätt som då, om det hände igen.